Sakrament

I dopet fogas barnet in i livets stora sammanhang, i Gudsgemenskapen. Dopet visar också föräldrarnas kärlek till sitt barn och deras önskan att ge det trygghet.

Dopet är början på en djup gemenskap med Gud som omfattar hela livet. Att leva i sitt dop är att bära vissheten om dopet djupt i sitt hjärta, att leva i Guds närhet och att vandra befriad.

Dopets ”vattenstämpel” försvinner inte bara för att åren går. Att vara döpt är att höra hemma hos någon - hos Gud. Det är en gemenskap som inte är beroende av vad som går bra eller dåligt i livet. Att föras in i Guds rike är att föras in i livets djupaste dimension, den där Gud och människa hör ihop på det allra innersta sättet. Att bli döpt är att bli räddad, från livets yta till dess djup, från ondskan till det goda och från döden till livet.

Dopet tillhör det som brukar kallas en av kyrkans heliga handlingar, ett av kyrkans sakrament. Att det kallas så beror på att det är något som instiftats av Jesus själv. En handling där ett jordiskt medel (vattnet) ger en andlig gåva (barnaskap hos Gud).

Dopet kan också ses som en rit, en handling som hjälper människan att markera en viktig milstolpe i livet. Sådana riter behöver vi när ett barn har fötts, när man håller på att bli vuxen, när man älskar någon och vill gifta sig och när någon har dött. Alla är riter med livsomfattande innehåll.

Namnet och dopet
Dop och namngivning ska inte blandas ihop. Varje barn ska namnges med ett eller flera förnamn oberoende av om det döps eller inte. Det eller de namn som föräldrarna vill ge sitt barn ska meddelas den lokala skattemyndigheten senast tre månader efter barnets födelse.

I dopet döps man in i Guds familj. Namnet som barnet ofta redan fått nämns i dopet för att det är knutet till individen och för att dopet gäller just individen.

Dopets tecken

Dopvattnet
Dopvattnet har en rik betydelse. Det tolkas som vattnet vid tidens början, ur vilket Gud skapade allt, som Röda havets vatten, ur vilket Gud räddade Israels folk, som fostervattnet ur vilket livet föds fram och som det renande vattnet som gör människan ren från synden. Vatten är en symbol för livet och levande Gud, eftersom vatten är förutsättningen för allt liv.

När en människa i urkyrkan döptes genom att sänkas ned hel och hållen i vatten var det för att påminna om hur Jesus dog (”sänktes ned” i döden tillsammans med allt ont vi gjort) och uppstod (”lyftes upp” till livet och den eviga glädjen). Vattnet påminner alltså om livets eviga mönster genom död till liv, också då vi numera döper genom att begjuta en människas huvud.

Dopljuset
De flesta som döps får ett dopljus. Dopljuset är en påminnelse om dopet och Jesu ord: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Johannesevangeliet 8:12).

Dopljuset kan man tända på dopdagen, på födelsedagen, vid aftonbönen och varje gång man vill eller behöver bli påmind om tryggheten som följer med dopet.

Dopklänningens vita färg påminner om den förlåtelse och renhet som Gud ger i dopet. Den talar om att den döpta är förlåten, upprättad av Gud och att hon har fått nya livsmöjligheter.

I församlingen kan dopfamiljen få låna dopklänning.

Korstecknet
I själva dopritualen gör prästen ett korstecken över den som ska döpas.

Korstecknet är en gammal kristen symbol, som betecknar Treenigheten, alltså Gud som fader, Son och Ande och som samtidigt påminner om Jesu död och uppståndelse. Korstecknet är också en bild för det godas seger över det onda.

Vad ger dopet?

Det dopet ger syns vare sig utanpå den nydöpte eller i något kyrkligt register. Alla hör vi dopets böner och ser dopvattnet på den nydöptes huvud, men det är ändå inte detta som är dopets gåva. I dopet kommer vi att tillhöra Guds familj, vi omfattas av Hans löften att vara oss nära, vi får Gud löfte om förlåtelse och vågar hoppas på ett himmelskt liv med Honom - vi föds på nytt och får i vår nya tillvaro nya livsmöjligheter.
Allt detta får vi i dopet och när vi livets med- och motgång funderar över vårt dop är det till dessa gåvor vår tanke ska söka sig.

Den som döps i Svenska kyrkan tas också upp i kyrkans gemenskap och tillhör därmed kyrkan. Dopet är den normala vägen in i Svenska kyrkan, men föräldrar eller annan vårdnadshavare kan också meddela att de vill att deras barn ska tillhöra kyrkan. Därmed tillhör barnet Svenska kyrkan och kommer senare att få erbjudande om att döpas. Den som är vuxen kan anmäla att han eller hon vill tillhöra Svenska kyrkan och samtidigt begära undervisning om kyrkans tro och lära som förberedelse för att döpas. Den som på detta sätt anmäler sig tas upp i kyrkan genom sin anmälan.

Fadder/Faddrar
Ofta blir man glad över att bli tillfrågad, över att få ett sådant förtroende. Det innebär mycket ansvar också. Det är inget man behöver säja ja till direkt utan man kan fundera ett tag först. Fråga barnets föräldrar varför de valde just dig och vilken roll de vill att du ska ha i barnets liv.
Att vara fadder eller gudförälder som det också kallas, är ett livslångt uppdrag. Det är samtidigt ett uppdrag som du själv fyller med innehåll. Det kan handla om att vara en vuxen förebild, någon som bryr sig, som finns där om man behöver prata.

Vem kan bli fadderDen som blir fadder ska själv vara döpt. Faddern tar på sig uppgiften att på alla sätt stödja och hjälpa sitt fadderbarn. Det finns inget formellt krav på att han/hon ska tillhöra Svenska kyrkan eller vara aktivt troende, men en fadder ska vilja delta i barnets kristna fostran

Uppgift under dopgudstjänsten
Fadderns uppgift under dopgudstjänsten är ofta att läsa en text eller be en bön. Det är också vanligt att man får tända dopljuset. Känner man som fadder att man vill delta på något annat sätt, till exempel att spela och sjunga, så föreslå det för föräldrarna. Efter gudstjänsten får man ett fadderbrev som påminner om uppgiften som fadder.

Att-göra tips till fadder
Kom ihåg dopdagen! Skicka ett kort, ring eller kom på besök. Dopdagen är ju er gemensamma dag som det är fint om du uppmärksammar. Kom också ihåg andra viktiga dagar såsom födelsedag, julafton, osv. Tänd ett ljus för ditt fadderbarn. Be för honom eller henne.
En idé är att med jämna mellanrum ha en egen dag med ditt fadderbarn, då ni besöker en kyrka, läser eller återberättar något ur Bibeln, pratar om Gud, leker tillsammans, tänder ett ljus och ber en bön. Kanske inför jul och påsk, eller inför olika helger. Kanske också ta med barnet till familjegudstjänster i en kyrka som ligger nära. Det är ju särskilt bra om också övriga familjen följer med så att man gör det tillsammans.